Lördagkväll, klockan är snart 00.00. Borde varit ute o festat med sina vänner men hemma sitter jag. Kan bara skylle på trötthet. Trött trött trött, trött så jag blir snart rädd för mig själv. Cyklade hem från E när klockan var tio i tio. Låg i soffan o tittade på film när jag kände att ögonlocken bara blev tyngre o tyngre. Lika bra att cykla hem så man kan gosa ner sig i soffan o blir trött igen. Man piggnar ju till när man cyklar hem. Kommer o ska svänga ner på gatan o hör en tjej som sitter o gråter. Stannar o frågar hur det är med henne o vad som har hänt. Visar sig att hon har blivet slagen av sin pojkvän o sen trillat o slagit knät. Hennes mamma skulle komma o hämta henne sa hon så jag behövde inte bli kvar. Hon klarade sig. Stackars lilla flicka. Hon tackade så mycket för min omtanke. Men kommer väl till att gå tillbaka till det lilla kräket som har slagit henne. Det är väl så det brukar vara?