Varför längtar man alltid efter att man ska få lön? Varför är den tjugofemte en magisk datum? "Åh, va härligt med lön". Men varför är det så härligt för? För så fort man har fått sin lön så sätter man sig framför datorn o betalar sina räkningar o då är man lika fattig som man var den tjugofjärde. Inte lika fattig men ändå inte lika rik som natten den tjugofemte. Hade önskat att jag hade kunnat få behålla alla mina pengar en månad o inte hade behövt betala skatt o betala pengar till alla dom som har skickat räkningar till mig. Det är egentligen inget kul att få lön. För med lönen så är det bara en massa måsten som måste inhandlas o betalas. Linsvätska ska handlas, frysen ska fyllas mm. Pengarna bara försvinner från en även om man inte får ngt för dom känns det som. Ett två tre, swisch säger det så är dom borta igen o man längtar åter efter den tjugofemte nästa månad. Visst är det härligt den tjugofemte varje månad o att få känna sig rik när man ligger o sover o när man vaknar så vet man att man måste betala sina räkningar? Helt underbar känsla. HOppas att den tjugofemte kommer snart igen....!

Godmorgon min mamma! Hur har natten varit? Har den varit snäll mog dig? Var o gjorde mina naglar idag o sen gick jag upp en runda till Kicki o Molly. Som hon växer. Stora flickan nu! Sen gick jag hem därifrån. Satt mig o åt o sen började jag bordera. Såg att jag hade gjort fel så jag började dra upp allt som jag hade sytt igår. Får en knuta på tråden o ett tu tre så är nålen borta. Börja leta lite försiktigt där jag har suttit. Blir mer arg för jag inte hittar nålen, lyfter på kuddarna i soffan ( o där behövs det dammsugas), flyttar fram mattan o drar ut soffan, ingen nål där. Lägger mig på alla fyra o kryper runt på mattan som en hund o känner efter nålen, vid bordet i alla hörn. Men nä ingen nål där. (o innan jag började bordera såg jag framemot att se Desperate Housewives, men det avsnittet har jag redan sett) Om grannarna såg mig så måste dom tro att jag fått ngn sorts sjukdom. Kollade alla sprinogr i golvet men nä, ingen jävla nål där heller. Så nu kan jag inte bordera längre. Mest frustrerande är att jag verkligen inte hittar nålen trots att jag har letat som en jävla galning!!! Har väl svalt den eller ngt. Nu ska jag gå o sova hoppas att du får en bra dag PUss puss

Läste precis Emes blogg, efter första stycket är jag så tårögd att jag knappt kan se texten. Allt som hände för 5 år sen kommer tillbaka till mig o jag känner exakt all den rädslan jag kände då. Allt det som jag har försökt förtränga kom tillbaka till mig.

Hur jag tog taxi till akuten o slängde av mig jackan utanför dörren för jag var så ledsen o varm, hur mamma kom o mötte upp mig, hur vi fick ta taxi till Lund o den jävla taxichuaffören frågar varför vi har så bråttom. Tror nog till o med att jag bad honom hålla käften o bara köra så fort han bara kunde till Lunds Lasarett. Den vägen har aldrig varit så lång som den var för 5 år sen. Att jag tänkte att det här kan inte vara allt, jag måste få träffa min syster o prata med henne igen. Hon var o är mitt allt.

Att jag o mamma sitter i ett litet rum o väntar på att pappa o Göran ska anlända till sjukhuset. Den kvällen var så lång o seg, känndes som om den aldrig skulle ta slut. Doktorn kommer upp o meddelar oss att operationen har dragit ut på tiden o att Eme snart ska komma upp till rummet. Kommer även ihåg att jag gömde mig i sjukhusrummet för att jag ville vara själv o gråta men jag fick inte vara själv. Hur jag ringde Alex o berättade vad som hade hänt o han frågade en massa frågor som jag itne kunde svara på.

Kommer ihåg att vi sitter längst ner  i korridoren när vi ser en säng komma rullande med en massa apparater o slangar. Dom rullar in sängen i Emes rum, doktorn kommer ut o säger till oss "Operationen gick bra men vi är inte säkra på att hon kommer till att klara av natten" denna meningen studsade fram o tillbaka i mitt lilla huvud i flera timmar. När vi väl får komme in i rummet så ligger hon under en filt med fullt med slangar i halsen, o slangar i huvudet o apparater som hon är uppkopplad i som ska hålla henne vid liv. Den synen vill jag helst inte komma ihåg...men där var hon min älskade syster. Vad i allsindar skulle jag ha tagit vägen om hon hade försvunnit från mig? Vad skulle det bli av mig då?

Dagarna gick, eme började vänja sig vid sövningsmedlet o började röra på sig o dra i slangarna. En kväll när vi alla var samlade, pappa, mamma, göran, anna. mfl så frågar sjukfsköterskan om vi vill prata med henne o se om hon reagerar iom att hon rörde o hade sig i sängen ( vi pratade även med henne när hon var sövd). Vi började så sakta med hej o så här. Jag håller henne i handen o säger "Emelie, om du hör mig kan du väl trycka min hand"...jag börjar känna små tryckningar i min hand o ser i hennes ansikte att tårarna rinner ner för hennes kinder. Hon hör oss, hon kommer ihåg oss. Hon ville även höra på musik, "Mandy" med Westlife, jag behöver väl itne säga att varje gång jag hör den låten så faller det en liten tår på min kind.

Det var en intensiv vecka som följde, Åkte till sjukhuset varje dag efter jobbet o stannade tills vi var tvungna att åka hem. Bodde även där ngr nätter när mamma o pappa var tvungna att vila o vara hemma. Emelie förändrades efter denna sjukdom, hon blev mer bestämd, starkare, kaxigar o sen så tänker hon inte riktigt på vad hon säger alltid heller. Ibland kan det hoppa grodor ur munnen på henne som sårar lite grann. Men idag 5 år senare är hon frisk o hon är min älskade syster, Vet inte vad jag skulle ha tagit vägen eller vad det hade blivet av mig om hon hade försvunnit.

Idag är det 25årsfest i Södra Sandby! Södra Sandby!! Var i helsike ligger det???? Långt ut i ingemansland känns det som faktiskt. Tur att Ludvig ska köra :) annars så hade man nog inte kunnat ta sig dit utan att åka inom Lund. Lund!! Aja, får väl se vad som händer där borta, utomlands.

Kan innehålla lite otäcka bilder.

Det var en soligdag o Sverige skulle möta Spanien. Ovetande om hur kvällen skulle sluta åkte jag med mina cidrar till Klågerup o grillade o såg på fotboll.



Jenny kom o efter ett tag så åkte vi till Lundavägen där vännerna firade Fredriks 24årsdag.





Efter ett tag så bestämmde sig jag, Eme o Fredde för att vi skulle åka till Lilla T o ta en drink för vår dricka var slut.
Så här glada var jag o Eme när vi gav oss iväg...fortfarande helt ovetande om vad som skulle ske...



Efter ett tag på Lilla så mötte vi upp Johan, Jimmy mfl på Slagt. Vi dansade o drack lite mera skulle jag tro o hade hur trevligt som helst. Klockan gick o det blev dax att gå hem. Äta stod på schemat. Lilla jag som inte bor i samma riktning blev ombedd att sova hos Eme o Fredde så vi kunde ha följe allihopa till Mc´Donalds o avsluta kvällen där. Började gå mot Midhem bakvägen, längs gatan bakom stationen.
På vägen hem så hittade vi....



Ja, precis vi hittade lite trottoarplattor o kullerstenar som låg uppradade. Dom låg så fint o orörda framtills lilla jag fick för mig att jag skulle bära en platta en bit bort..... Jag tog tag i den här plattan o började gå. Hör i bakgruden om hur Eme tyckte att den var jättetung o Fredde o Johan tyckte visst med synd om 2 plattor o började bära dom bort till mig. Jag hittar en sugga som jag tydligen tycker att min platta ska ligga på. Jag lägger min platta på suggan men på ngt vänster så vill inte plattan ligga på suggan utan faller ner på min lilla fot. "Aj" är allt jag säger. Johan o Fredde kommer med sina plattor o Eme kommer med sin kullersten. Vi fortsätter vår färd mot Midhem, jag småspingades o tar små pauser o väntar in dom andra. Så fortsätter hela promenaden.



Vi kommer fram till Midhem o jag tittar på min fot o ser lite rött på min sko. "Du Fredde, jag tror att jag blöder på min fot" säger jag. "Men Elin ska du inte kolla?" säger han. "Nä det är nog lugnt" svarar jag. Vi går in o beställer maten o sätter oss där ute. Fredde kommer o tittar på mig o min sko. "Elin, vi måste nog se hur det där ser ut. Du har ju blod på hela skon o skosnöret." "Ja okej då, men jag kan nog inte ta av mig skon själv" blir mitt svar. Fredde tar försitktig av mig skon o hela strumpan är helt nerblodad o foten börjar pumpa ngt frukansvärt o det gör skitont i hela tån. "Du måste nog ta o tvätta det där när du kommer hem" säger Fredde. "Jag kan nog inte se på tån när jag tar av mig strumpan" får han till svar. Vi säger hejdå till Johan o jag följer med Eme o Fredde hem. Väl hemma så blir jag beordrad att sitta ner på toaletten o Fredde tar tag i min fot. Tar av mig strumpan o hela tån är helt blodig. Han sköljer försiktigt i ca3minuter o under denna tiden så har min tånagen förvandlats till en grön/blånyans. Ont som in i helvete gör det oxå.




Dagen efter åker vi ut till Nettan, Freddes mamma, o hon tittar o tvättar min lilla tå.

Fortfarande på måndagen så varar den o läcker ut en massa vätska.
Fortfarande skitont.



Ja, inte alls så mysigt faktiskt. Så här höll den på 1½ månad ungefär. Inget kul alls. I dagsläget sitter fortfarande den skadade naglen kvar o en ny är på väg fram. Nu har jag en mer svävande/flygande nagel.... Det är bara till att vänta ut den friska naglen o hoppas att jag inte drar av den skadade med strumpan en kväll.







Nu har jag erkännt vad som verkligen hände den där kvällen när jag fick en blå tå.
Vad har vi då lärt oss av den här lilla berättelsen? Jo, att vi inte ska flytta på trottoarplattor som verkligen inte behöver flyttas. Dom ligger bra där dom ligger.

När jag var liten så spenderade jag mina sommrar i en husvagn i Smålandsskogar med min mormor o min morfar. Jag åkte dit så fort skolan hade slutat o kom hem innan den började igen. Flera veckor spenderade jag med mormor o morfar. Vi plockade svamp i skogen (man fick inte ta på tratten utan plocka dom varsamt i foten så man inte skadade dom), vi plockade blåbär som vi åt med mjölk o socker. Vi badade i sjön och spelade yatzy o lade patians. Morfar berättade för mig hur jag skulle blanda för att jag skulle vinna över mormor en gång. Vi spelade även skitgubbe. Jag hjälpte morfar o skala potatis i en plastskål utanför husvagen o när vi hade ätit så gick vi o diskade, jag o morfar. Man fick inte ta så mycket diskmedel för att det skulle räcka länge. Sen åkte vi o handlade godis i Mullsjö heter ett litet samhälle. Jag hjälpte mormor att lösa korsord o vi spelade minigolf. Jag spenderade flera sommarlov i deras husvagn. I många år. Men sen blev man äldre o det var itne lika kul att åka till mormor o morfar men minnena finns fortfarande kvar. Minnen är allt man har kvar. Fina minen från den tiden. För några år sedan gick morfar bort. Evert hette, heter han. Han fyllde år den 24oktober samma dag som han har namnsdag. Jag, mamma o Eme åker alltid till minneslunden o tänder ett ljus för honom när han fyller år o när det är allhelgona dagen. Hedra dom döda. Morfar var en fin människa. Han var stor o stark. Hade stora kraftiga händer. Kommer ihåg när han skulle krama en o han kramade nästan sönder mig. Tror nog inte att jag har tänkt så här mkt på morfar på ett bra tag. Men nu så känns det som om förlusten är nära igen... Mormor fick en stroke för ngr veckor sedan o hamnade på sjukhus o nu i helgen har hennes minne börjat svika henne. Lilla mormor. Mormor har inte varit så snäll på senare tid. Hon har varit elak o sagt sårande saker till en. Men som jag skrev innan så har man ju minnena kvar. Minnena av mormor när vi spelade yatzy o plockade svamp i skogarna. Mormor har varit väldigt ensamn sen morfar dog det kan vara det som har gjort henne lite elak med. Men även om hon har varit elak eller inte så är hon ändå min lilla mormor som har tagit hand om mig på sommrana. Älskade lilla mormor....

Inget kul läsande men känns bra för mig.