Läste precis Emes blogg, efter första stycket är jag så tårögd att jag knappt kan se texten. Allt som hände för 5 år sen kommer tillbaka till mig o jag känner exakt all den rädslan jag kände då. Allt det som jag har försökt förtränga kom tillbaka till mig.

Hur jag tog taxi till akuten o slängde av mig jackan utanför dörren för jag var så ledsen o varm, hur mamma kom o mötte upp mig, hur vi fick ta taxi till Lund o den jävla taxichuaffören frågar varför vi har så bråttom. Tror nog till o med att jag bad honom hålla käften o bara köra så fort han bara kunde till Lunds Lasarett. Den vägen har aldrig varit så lång som den var för 5 år sen. Att jag tänkte att det här kan inte vara allt, jag måste få träffa min syster o prata med henne igen. Hon var o är mitt allt.

Att jag o mamma sitter i ett litet rum o väntar på att pappa o Göran ska anlända till sjukhuset. Den kvällen var så lång o seg, känndes som om den aldrig skulle ta slut. Doktorn kommer upp o meddelar oss att operationen har dragit ut på tiden o att Eme snart ska komma upp till rummet. Kommer även ihåg att jag gömde mig i sjukhusrummet för att jag ville vara själv o gråta men jag fick inte vara själv. Hur jag ringde Alex o berättade vad som hade hänt o han frågade en massa frågor som jag itne kunde svara på.

Kommer ihåg att vi sitter längst ner  i korridoren när vi ser en säng komma rullande med en massa apparater o slangar. Dom rullar in sängen i Emes rum, doktorn kommer ut o säger till oss "Operationen gick bra men vi är inte säkra på att hon kommer till att klara av natten" denna meningen studsade fram o tillbaka i mitt lilla huvud i flera timmar. När vi väl får komme in i rummet så ligger hon under en filt med fullt med slangar i halsen, o slangar i huvudet o apparater som hon är uppkopplad i som ska hålla henne vid liv. Den synen vill jag helst inte komma ihåg...men där var hon min älskade syster. Vad i allsindar skulle jag ha tagit vägen om hon hade försvunnit från mig? Vad skulle det bli av mig då?

Dagarna gick, eme började vänja sig vid sövningsmedlet o började röra på sig o dra i slangarna. En kväll när vi alla var samlade, pappa, mamma, göran, anna. mfl så frågar sjukfsköterskan om vi vill prata med henne o se om hon reagerar iom att hon rörde o hade sig i sängen ( vi pratade även med henne när hon var sövd). Vi började så sakta med hej o så här. Jag håller henne i handen o säger "Emelie, om du hör mig kan du väl trycka min hand"...jag börjar känna små tryckningar i min hand o ser i hennes ansikte att tårarna rinner ner för hennes kinder. Hon hör oss, hon kommer ihåg oss. Hon ville även höra på musik, "Mandy" med Westlife, jag behöver väl itne säga att varje gång jag hör den låten så faller det en liten tår på min kind.

Det var en intensiv vecka som följde, Åkte till sjukhuset varje dag efter jobbet o stannade tills vi var tvungna att åka hem. Bodde även där ngr nätter när mamma o pappa var tvungna att vila o vara hemma. Emelie förändrades efter denna sjukdom, hon blev mer bestämd, starkare, kaxigar o sen så tänker hon inte riktigt på vad hon säger alltid heller. Ibland kan det hoppa grodor ur munnen på henne som sårar lite grann. Men idag 5 år senare är hon frisk o hon är min älskade syster, Vet inte vad jag skulle ha tagit vägen eller vad det hade blivet av mig om hon hade försvunnit.