Sitter här i soffan o känner mig som en ny människa! (Om vi då bortser från mina håriga ben....) Har varit konstigt förkyld i tre dagar nu. Ont i kroppen o febertoppar men inget annat. Konstig i halsen med, men inget som har gjort ont. Snuvig med kom jag på men inget annat. Nu så känner jag mig mycket bättre. Har tagit en dusch med så det känns bra. Imorgon blir det jobb i allafall o sen Michael Jackson This is It! Ska bli trevligt =)

När jag stod o torkade mig så kom jag att tänka på att för 2 år sedan så hade jag massa sår på hela kroppen. Jätteräligt! Kunde bara komma på en 20min. Började med en vattenblåsa som sen sprack o sen 5min efter så var där ett sår!!! Tror jag gick med det i 3månader. O ingen kunde säga vad det var för fel på mig. Vad jag ville komma fram till är att är det bara en sån sjukdom som man får en gång i livet? För i så fall så har jag ju redan haft min lilla dos där!

Veckan har som sagt bestått i att vara hemma. Men det har även blivet en hel del bandy. Så mycket bandy jag har varit på denna veckan har jag nog aldrig varit på i hela mitt liv!! Eller jo det har jag ju, men det har ju varit utdraget på flera veckor. Helgen blir lugn. Ska till kyrkogården på lördag o tända ljus till morfar o Eddie. Döden ja...fy för för döden. Vad händer? Ligger dom bara där eller är dom i Nagijalia? Jag är rädd, rädd för döden. Den är skrämmande o kan komma så fort. Man vet aldrig när man tackar för sig. När det är dax att ta förväl. Jag hade nog velat veta det så man hinner med allt man vill göra o inte vågat göra innan. Behöver inte vara så vågliga saker, men bara det att våga berätta för ngn hur man känner eller hoppa fallskärm eller vad som helst. Bara att man vet i förtid när det är dax att börja ta förväl.  Så man hinner säga hejdå till alla o berätta för dom vad dom betyder för en. Ska man bara sen ligga där? Eller ligga o ligga, man blir väl bränd, blir till stoft. Jag hade nog velat att min aska skulle spridas för vinden. Inte bli nergrävd i ett svart hål. Utan att den sprids för vinden så jag lever vidare. Fråga mig inte hur jag kom in på detta...men döden är skrämmande...

Nu ska jag ta o föna det här jävla håret!

Puss