SKRIVET: 2009-11-20, kl 16:14:13 | PUBLICERAT I: Vardagen

Min Emelie

Idag den 20 november 2003 blev mitt bästa sjuk. Kommer så väl ihåg den dagen. Satt på jobbet o ringde till henne. Hon svarade inte. Jag fortsatte att ringa utan att någon svarade. Blev irriterad. På den tiden var vi inte så bra vänner som vi är idag o som vi alltid kommer till att vara. Jag ringde mamma o frågade i kort ton var Eme var o varför hon inte svarade. Till svar fick jag att hon hade svimmat. "Då har hon hoppat över frukosten igen, jävla unge" tänkte jag. Be henne ringa mig när hon har vaknat, jag har ringt henne flera gånger sa jag då o la på luren. Det gick väl en halvtimme o jag ringde tillbaka till mamma. Kommer inte ihåg om det var mamma eller Göran som svarade. Men Eme hade inte vaknat utan hon låg på akuten i Malmö och dom trodde hon hade fått en hjärnblödning, fick jag till svar. Hela min värld stannade upp. Kände hur tårarna rann på mina kinder o att mina kollegor frågade hur det var. Vet inte om jag fick ur mig en hel mening som hörde ihopa. Blev instoppad i en taxi som tog mig till akuten i Malmö. Väl där så kommer jag inte ihåg om det var jag eller mamma som tog av sig jackan o la den på marken. Eller om jag överhuvudtaget gick in på mottagningen eller vad som hände. Nästa sekund så hör jag ngn säga att Eme är på väg till Lund i ambulans o mamma fick inte åka med. Vi hoppar in i en taxi som tar 700år för den att komma utanför malmö o på motorvägen. Väl i Lund så blir vi visade till en avdelning. Dom ber oss sätta oss ner o vänta. SÄTTA OSS NER O VÄNTA?? Skämtar dom med oss? Vi vill veta hur det är med henne! Vi får då höra att hon är på operation. (Innan hon åkte från Malmö till Lund så tvekade läkarna på om det var lönt att skicka henne till Lund för dom trodde inte att dom kunde rädda henne) Efter många timmars väntan så rullas hon in på rummet med maskiner inkopplade i hennes lilla kropp. Läkarna kommer ut till oss o berättar att dom inte vet hur operationen gick o det är nu ett kritiskt dygn som väntar o se om hon överlever opertaionen. Överlever operationen? Vad menar dom? Klart att hon ska göra det, det är ju min syster hon ska inte lämna mig än. Dom följande dagarna ligger hon nersövd för att dom inte vill väcka henne för hon hade problem med andningen. Vi är hos henne dagarna och kvällarna i 6 dagar. Vi skiftas om att vara hos henne så hon inte ska ta o vara själv. Vi läser, spelar musik o pratar med henne. Masserar hennes fötter o bara sitter o tittar på henne...så fin...så underbar..så dyrbar.. En kväll när vi är där så börjar hon röra på sig. Sövningsmedlet är inte tillräkligt starkt. Vi börjar prata med henne. Säger åt henne att om hon hör oss så ska hon trycka våra händer.. Hon tryckte min hand...hon grät, tårar föll på hennes kinder. Vi frågar henne om hon vill höra musik. O det vill hon. En specifik låt vill hon höra, vi sätter på cd-spelaren o börjar leta vilken låt hon vill höra, hon trycker handen när hon hör rätt låt. Mandy med Westlife. Vi hör på låten o sen så är det dax för henne att få mer sövningsmedel. Tror att dagen efter detta så väcks hon upp. Det är den skönaste känslan jag har haft i hela mitt liv att se på när hon börjar bli klar i huvudet utan sövningsmedlen o känner igen oss. Hon känner igen oss! Hon är tillbaka till oss. Än var det verkligen inte dax, hon hade så mycket mer att ge oss o jordelivet att änglarna bestämmde sig för att lämna tillbaka henne där hon hörde hemma, hos mig, hos mamma, hos pappa, hos Göran hos sin famlij. Efter denna vecka är det inget som kan skilja oss åt.

Jag älskar dig Emelie, lämna mig aldrig! 



Mamsi

Hon är en stark.Det var inte dax för våran ängel att lämna oss.

Älskar er båda.


E

Aldrig kommer jag att lämna dig igen Elin Irene Britt! Kan ju hända att jag åker på semester eller något liknande, men jag kommer tillbaka! Love You!



KOMMENTERA DETTA INLÄGG:

NAMN Spara info?

E-POST (publiceras ej)

URL

Kommentar: